Mykologi

Toppmurkla målad av P. Åkerlund 1863. Akvarellen tillhör Naturhistoriska riksmuseets samling av svampillustrationer utförda under överinseende av Elias Fries.

Grunden läggs till den moderna mykologin

Trots Elias Fries allmänt botaniska inriktning, arbetade han till allra största delen med svampar. Framför allt är han känd för sitt växtsystematiska arbete när det gäller svampar. Systema mycologicum i tre delar (1821–1832) räknas som en av den moderna mykologins grundläggare. Andra verk är Hymenomycetes Europæi (1874) och planschverken Sveriges ätliga och giftiga svampar (1860-1866), samt Icones selectæ hymenomycetum nondum delineatorum I (1867-1877). Nummer II gavs ut, efter Elias Fries död 1878, under åren 1878 till 1884 av hans söner Thore Magnus och Oscar Robert. Det senare verket upptog tidigare förbisedda arter.  

Omfattande avbildning av svampar

Elias Fries var från och med 1843 ansvarig för Kungliga Vetenskapsakademins stora projekt med ett botaniskt bildverk. Elias Fries målade inte själv utan lät anställa flera duktiga, botaniskt kunniga tecknare och konstnärer inom projektet.  Den förste som anställdes var Elias Pettersson med Fries som ledare och fackgranskare för att sedan efterträdas av Petter Åkerlund. Den mest produktive tecknaren i Elias Fries tjänst var Hampus von Post, som efter Fries död fortsatte med insamlingen av svampar. Matts Adolf Lindblad var en hängiven elev till Fries och de hade ett långt samarbete. Efter Fries död tog sönerna Theodor Magnus och Oscar Robert över ansvaret för utgivningen av planschverket. Även sonen Oscar Robert och dottern Susanna (Sanna) Christina bidrog till svampplanscherna. 

Läs mer om avbildandet av svenska svampar. 

Nära 2 100 svampplanscher framställdes inom Vetenskapsakademins projekt med Elias Fries som ansvarig. Av dessa originalplanscher i akvarellteknik finns ca 1 420 i Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, ca 330 i Uppsala (Fytoteket) och 38 i Kew Garden i London.

Sveriges ätliga och giftiga svampar tecknade efter naturen

”På Svenska språket sakna vi alldeles någon på egna studier och erfarenhet grundad afhandling, jemte nödiga plancher, öfver de hos oss så rikligen förekommande svamparne. Men icke mindre viktig är kännedomen af de giftiga arterna, så att vi ansett nödigt äfven upptaga dessa för att undvika alla misstag. Detta är anledningen till utgifvandet af detta verk.”

Så beskriver Elias Fries syftet med sitt stora planschverk Sveriges ätliga och giftiga svampar tecknade efter naturen.  Det gavs ut 1860 – 1866 av Kungl. Vetenskapsakademin med 94 litograferade planscher och beskrivande texter. Det är ett urval med de viktigaste svamparna av alla de som framställdes inom Vetenskapsakademins projekt med Elias Fries som ansvarig.

Planscherna litograferades och trycktes hos A. J. Salmson och senare hos Abraham Lundquist & Co. Planscherna är alltså tryckta från litografisk sten i flera färger med den då relativt nya tekniken kromolitografi. Axel Jakob Salmson var konstnär och utbildad litograf. Han var en av de första som etablerade ett litografiskt tryckeri i Stockholm och använde sig av den senaste tekniken från Tyskland för att trycka kromolitografier. Han var en driftig person och satsade stort men fick stora skulder. 1862 gjorde han konkurs och flydde till Amerika. Därefter tog Abraham Lundquist och ytterligare tryckare över tryckningen av planscherna. 

Sveriges ätliga och giftiga svampar omfattar 94 planscher i stort format (37x27 cm) och föreställer 93 svamparter och 53 textsidor + register på svenska. Mest representerade är skivlingar och soppar.

Elias Fries som folkbildare

Utöver det vetenskapliga arbetet gjorde Elias Fries en stor insats för att, som det brukar sägas, "lärde svenska folket äta svamp". I uppväxtmiljön rådde knappast överflöd så Elias fick nog lära sig att man skulle ta vara på vad naturen gav. Svamp kunde då säkert berika mathållningen, och till och med vara en delikatess. Trots denna insats i folkbildningen lär man inte ha ätit svamp i hemmet i Uppsala. Så var det i de flesta hem eftersom svamp då ansågs vara otjänlig som människoföda i Sverige. Inte förrän på 1900-talet började man betrakta svamp som ett födoämne. Enda undantaget var hovet och adeln som med sina kontakter med andra kulturer lärde sig att uppskatta svamp. Före Elias Fries tid fanns det inte ens specifika namn på olika svampar utan de kallades ”sopp”. De få som fanns kom från områden där man av tradition åt svamp som södra Tyskland eller Frankrike.

Det finns flera skäl till att inte svampar ansågs ätliga i Sverige. En teori är att det under den tid på året som svampen plockades var bondebefolkningen sysselsatta med slåtter och skörd. Att gå ut i skogen och plocka svamp kunde inte prioriteras. Dessutom ansågs svampen så näringsfattig att det inte lönade sig att skörda och konservera den. Den betraktades inte som tjänlig människoföda. Under nödåren på 1860-talet propagerade myndigheter och organisationer för svamp som nödföda och den fick därmed dåligt rykte. Man svalt hellre ihjäl än åt svamp. Dessutom var kunskapen om svamp länge så dålig att risken fanns att man fick i sig giftiga svampar. Till och med Elias Fries auktoritet som svampkännare ifrågasattes enligt inledningen till Sveriges ätliga och giftiga svampar: "Under mitt vistande ett par höstar i Stockholm, granskade jag ofta de arter, som på Munkbron till salu utbjödos. Flertalet af dem var visserligen goda arter, men jag fann äfven hela korgar av giftiga f. ex. Russula foetens; men då jag fäste uppmärksamheten deruppå, erhöll jag till svar: 'Åh, det förstår sig Herrn icke på."   

Elias Fries bidrag till att fler så småningom började äta svamp var framför allt att han namngav och beskrev svampar i Anteckningar öfver de i Sverige växande ätliga svampar (1836) och Sveriges ätliga och giftiga svampar (1860–1866). Det gjorde det därmed lättare att undvika giftiga förväxlingssvampar. Fries svampböcker spreds inte i någon större upplaga men det kom efterföljare med enklare vägledningar som J. W. Smitts Skandinaviens förnämsta ätliga och giftiga svampar. Elias Fries lärjunge Nils Johan Andersson gav också ut en svampbok på uppdrag av Patriotiska sällskapet som delades ut till landets alla skolor.

Fortfarande under slutet av 1800-talet åt man bara svamp i de högre samhällsklasserna, framför allt i städerna.

Men tack vare Elias Fries forskning ökade kunskapen om svamp, den fick högre status bland forskarna och han fick flera efterföljare som ägnade sig åt svamp.

(Källa: Anders Hirell, Den svenska matsvampens historia).